Det dolda Hitler-arkivet rymmer miljontals vittnesmål

Lövtunna papper hänger i blekta mappar, prydligt på rad i korridorerna. Nitiskt bokförda dokument om nazismens offer, ett lidande som hittills kostat tyska staten 48 miljarder euro.

Några tusen akter av totalt drygt tre miljoner vittnesuppgifter från Förintelsens offer är fortfarande öppna och förvaras i källaren på en myndighetsbyggnad i Düsseldorf.

En av dem är min farmors.

Av: Helena Trus  Foto: Marcus Ericsson

 Düsseldorf 

Luften är torr. Ljudet av en fläkt som går på högvarv. Lysrör som stirrar ner mot korridorerna med blekta pappersmappar. Den tunga branddörren som skiljer källarrummet från omvärlden slår igen bakom oss.

Det är få som vet att det här rummet ens existerar. Att det finns arkiv, som det här i Düsseldorf, runt om i Tyskland. Att de olika delstaterna samlat in, registrerat, handlagt och arkiverat ärenden om krigsoffer sedan 1950-talet. Nazismens offer som efter kriget beviljats skadestånd för den så kallade förföljelsetiden. Arkiv som vanligtvis är helt stängda för allmänheten om man inte, som jag, är en släkting, ett barnbarn.

Jag är omringad av akter som farmors, nitiskt bokförda dokument upprättade efter andra världskriget om personer som genomgått det ofattbara, som överlevt Förintelsen. De senaste åren har antalet personer drastiskt minskat. Drygt tre miljoner offer har beviljats kompensation efter kriget men i dag är det bara strax över 19 000 som fortfarande är i livet.

Jag hittar henne på andra raden närmast betonggolvet i två mappar. Jag måste ha handskar, eftersom dokumentet inuti är tunnare än smörpapper. Det ser ut att kunna falla sönder av bara en blick. I just det här arkivet förvaras de öppna akterna, pågående dokumentation om överlevande som fortfarande är i livet. Personer som min farmor Cyla Trus.

Nu sitter jag med hennes akt i mitt knä, över 70 år efter att hon befriades.

Utdrag ur dokumenten:

Stockholm 1 februari 1956

Fru Cyla Trus, tidigare Bierman, född 11.9.1927, lider
av allvarliga psykoneuroser, sannolikt baserat på det allvarliga psykiska och fysiska lidandet som kriget orsakat. Därav har hennes arbetsförmåga minskat med 50 procent.

– Doktor J. Lando

Stockholm 12 november 1959

Härmed intygas att fru Cyla Trus konsulterat mig upprepade gånger sedan 1948 med kronisk psykoneuros, ångestanfall, depression, koncentrations- och arbetssvårigheter, stark uttröttbarhet och dålig sömn med mardrömmar. Den kliniska bilden visar att sjukdomen är av helt samma art som förföljda flyktingar ofta visar. Den måste alltså anses vara förföljelsebetingad och innebär 50 procent nedsatt arbetsförmåga nu och för framtiden.

– Doktor Erik Goldkuhl

ångt över 70 år har gått sedan andra världskrigets slut, sedan Adolf Hitlers naziregim krossades. Europa låg i ruiner. I krigets efterspel delades Tyskland upp i en demokrati och en diktatur. En mur som delade landet i skuld och oskuld. Den östtyska regimen i kommunistiska DDR ansåg sig inte behöva ta ansvar för Tysklands nazistiska förflutna och vägrade i många år att befatta sig med skadeståndskrav. Västtyskland skulle avnazifieras. Kriget, Förintelsen blev Västtysklands skuld och arv. Förövaren skulle kompensera sina offer.

Det kom att kallas Wiedergutmachung, ett begrepp som samlade Tysklands lagar om ersättning för naziförföljelse. Att åter göra gott, att ställa till rätta kom efter påtryckningar från omvärlden, den amerikanska ockupationsmakten, fransmännen, Israel och judiska organisationer.

När min farmor Cyla, farfar Lejb och gammelfarfar Alter först hörde talas om att de skulle kunna ansöka om kompensation för vad de tvingats genomgå tvivlade de på att tyska myndigheter skulle ta det vidare. 1951, sex år efter krigsslutet, hölls ett tal i den tyska förbundsdagen där man förklarade att regeringen var beredd att kompensera Tysklands förbrytelser mot judar. Den 10 september 1952 undertecknades överenskommelsen i Luxemburg, det så kallade Luxemburgavtalet. Kommande år skulle förfarandet formas kring ”ersättning för nazistiska orättvisor” inom ramen för den omfattande lagstiftningen BEG, Bundesentschädigungsgesetzlagen, om ersättning av lidande förorsakat av nationalsocialismen.

I Dagens Nyheter rapporterades i artiklar och kungörelser på tyska:

Personer som under tiden 30 januari 1933 till 8 maj 1945 varit utsatta för förföljelser på grund av ”politisk övertygelse, ras, religion eller ideologisk inställning och som skadats till liv och lem, hälsa, frihet, egendom eller ekonomisk ställning har rätt till ersättning”.

En lång process väntade dem som blev ett ärende i den tyska byråkratin. Och det var mycket som stod på spel. De överlevande skulle få sitt lidande konstaterat och värderat på en skala. Hur skulle man hantera ett eventuellt avslag?

– Vi var tvungna att redogöra för var vi varit under kriget, vad vi fått utstå, samla in vittnesmål som kunde styrka att vi talade sanning. Sen fick vi gå på en hel del läkarbesök, det var ganska jobbigt för oss, säger farmor.

Offren skulle undersökas flera gånger av svenska läkare som var auktoriserade av tyska myndigheter och deras slutsatser granskades sedan av medicinska experter i Tyskland. Om man blev beviljad kompensationen skulle den betalas ut som en månatlig skattefri pension och antalet tusenlappar bestämdes utifrån en procentsats, som fastställdes utifrån nedsatt arbetsförmåga.

Min farmor gjorde flera läkarundersökningar som skulle fastställa att hon var minst 25 till 30 procents arbetsoförmögen och detta på grund av sjukdom som en följd av ghettovistelsen, när hon levde i skogen i Polen och tvångsarbetet i Tyskland.

är på myndigheten i Düsseldorf kallar man inte längre sitt arbete för Wiedergutmachung.

– Jag tycker inte man ska använda det uttrycket eftersom det inte går att reparera nazismens brott. Det handlar mer om kompensation till de som har lidit, säger Fabian Straesser, administrativ assistent på Bezirksregierung, myndigheten i Düsseldorf i delstaten Nordrhein-Westfalen.

Kompensationslagen, som kom att modifieras och skrivas om under flera års tid, möttes av en hel del kritik bland annat i svensk press.

Den 3 oktober 1955 i Dagens Nyheter:
”Klen lag om gottgörelse för nazisternas offer… Hur gick det med nazisternas offer? Har de fått ersättning för utståndna lidanden, har de fått vederlag för vad nazisterna rövade från dem av egendom och tillhörigheter? Klara svar är här svårt att få fram. Området är ännu tio år efteråt ett hopplöst virrvarr, dominerat av dålig lagstiftning och ett ännu sämre utförande av dunkla bestämmelser. Alla verkligt demokratiska kretsar i Tyskland är ense om att gottgörelsen till nazismens offer är en himmelsskriande skandal…”

Den slutgiltiga federala lagen kom 1965 och öppnade för att fler kunde ansöka om så kallad gottgörelse. Här i Sverige rapporterades det om offer som fick avslag. Som en kvinna i Auschwitz som utsattes för 86 ”experimentoperationer”. Hennes gottgörelseansökan avslogs på grundval av utlåtande från en läkare som aldrig undersökt kvinnan eller ens sett henne.

Sedan 1950-talet har miljontals människor fått kompensation för sitt lidande i form av en månatlig pension. Enligt det tyska finansdepartementet fick drygt 1,2 miljoner avslag på sina ansökningar.

– Vi fick först avslag, men vi överklagade och det var en jobbig process, säger farmor.

De hade goda vänner som också fick avslag, vänner som överlevt förintelselägret Auschwitz. Beslut som för flera var svåra att hantera.

Utdrag ur dokumenten:

Stockholm den 11 september 1960

På begäran av fru Cyla Trus får jag härmed bekräfta, att det intyg angående hälsotillstånd, som jag utfärdade den 12/11 1959 är ett korrekt uttryck för min uppfattning om arten om graden av hennes sjukdomstillstånd. Det är obestridligt, att fru Trus utsattes för den svåra psykiska press och de sociala och personliga lidanden, som orsakades av de nazistiska förföljelserna…

– E. Goldkuhl, överläkare, docent

lla turer, utlåtanden, korrespondens, beslut som med åren arkiverats i mappar om min farmor ligger nu i mitt knä. Jag bläddrar och försöker ta in allt. En gedigen dossier om hennes lidande, hennes trauma. Formulär där hon själv berättar om hur kriget tog allt ifrån henne. Det bröt ut när hon var tolv år gammal, hon skildes från sin familj i ghettot, hon levde ensam i skogen i veckor. I två år levde hon under annan identitet i ett arbetsläger i norra Tyskland där hon arbetade under slavliknande former.

Runt om i Tyskland finns liknande arkiv som det här, sammanlagt miljoner akter som delats upp mellan de olika tyska delstaterna. Med fragment av miljoner människoöden, som vittnar om Förintelsen och dess efterspel. Om livet som kom efter. Farmor som brukar kalla det för ett straff att ha överlevt.

I hennes akt ligger diarieförda vittnesmål från bekanta till familjen som intygar att hon var i ghettot, att hon är uppvuxen i den polska byn Chorośnica, att hennes pappa Moses Bierman ägde en stor gård, många hektar mark, var en god försörjare till familjen. Föräldrarnas ekonomiska ställning kunde nämligen påverka pensionssumman.

De svenska läkarna kunde konstatera depression, ångest, svåra och kroniskt neurotiska besvär, hjärtbesvär, sömnsvårigheter, mardrömmar om förföljelser och trakasserier…

Här finns brevväxling om avslag. Om när hon och farfar fick börja om på nytt. Procentsatser hit och dit. Ett utdraget dividerande om hur stora hennes krigsskador uppfattades vara.

– Svenska läkare gick i god för att både jag och Lejb hade 50 procents nedsatt arbetsförmåga på grund av kriget, men tyskarna sänkte till 30 procent. Sedan orkade jag inte mer utan accepterade det beslutet. Vi hade det ganska tufft i Sverige, vi var båda sjuka och Lejb arbetade mycket för att kunna försörja oss, säger farmor.

fter 1969 var det inte längre möjligt att ansöka om den tyska pensionen men än i dag kan personer som min farmor ansöka om ersättning för mediciner, läkarbesök och behandlingar som går att koppla till deras krigsskador. Sedan 1992 finns dessutom ett av flera tilläggsavtal med den tyska staten för de som ännu inte fått någon ekonomisk kompensation.

Här på myndigheten i Düsseldorf, som på 1950-talet hade en personalstyrka på flera hundra, har i dag drygt 20 personer hand om omkring 4 000 pågående ärenden med offer som forfarande lever. Cirka 200 av dem är bosatta i Sverige. De flesta mottagarna av den tyska kompensationslagen har sedan början varit judar. Majoriteten bor inte i Tyskland, närmare hälften bor i Israel.

När jag frågar om de brukar vara i kontakt med min farmor beskrivs hon här på kontoret som ett av de tystlåtna ärendena.

– De flesta som hör av sig till oss är arga. Arga för att de anser att de ska få mer ersättning, säger Brunhilde Schoel, avdelningschef.

– Jag försöker vara vänlig och förklara hur lagen fungerar och att jag inte kan göra mer än så.

Men alla som ringer Brunhilde är inte arga. Hon berättar om en 102-årig kvinna som ringer henne en gång i månaden.

– Hon ringer för att berätta att hon lever, hur hon mår och nyheter som att hon har fått ytterligare ett barnbarn. Hon är en så vänlig och glad person, jag kan bara förundras över hennes styrka.

Under telefonsamtalen har kvinnan berättat vad hon råkade ut för under kriget. Händelser som när Brunhilde börjar berätta rör henne till tårar.

– Hon har berättat för mig att hon tvingades till prostitution och har varit väldigt tydlig med att ingen i hennes familj någonsin får ta del av hennes dokument i vårt arkiv. Barnen känner nämligen inte till att hon själv inte vet vilka deras pappor är.

Brunhilde torkar tårarna.

– Så jag har skrivit det på en post-it-lapp i hennes mapp, att ingen släkting får komma hit som du har gjort nu och ta del av hennes akt.

Hon fortsätter:
– Det vi arbetar med här liknar inte något annat myndighetsarbete, det är det viktigaste jag någonsin gjort i mitt arbetsliv.

I högar på avdelningen ligger akter tillhörande personer som har dött och vars ärenden håller på att avslutas. Brunhilde vill visa mig något. Jag får givetvis inte veta kvinnans namn eller något om vad som står i dokumentet eftersom akterna är konfidentiella. Bara att kvinnan lämnat in den gula tygbiten, som judar var tvungna att bära, som bevis för vad hon varit med om. Tygbiten är fläckig, skrynklig, med taggade kanter men motivet går inte att ta miste på. Den gula tygbiten har en svartmålad Davidsstjärna och är fasthäftad på ett papper. I stjärnans centrum står det så tydligt, med kursiv handstil:
”Jude”.

ågra dagar före mitt besök i Düsseldorf skedde en olycka i ett annat arkiv i närheten, som förvarar akter som min farfar Lejbs. Stängda akter tillhörande dem som dött som förvaras där tillfälligt i väntan på att flyttas till det statliga delstatsarkivet i Nordrhein-Westfalen. Det brann i rummet intill men som tur var ska inga dokument ha gått förlorade, däremot blivit rökskadade.

Majoriteten av alla miljoner akter finns endast i pappersform.

– Lyckligtvis släcktes branden snabbt så inga filer förstördes. Det hade varit en katastrof för vårt arbete och för det historiska värdet och allt det filerna innehåller, säger Fabian Straesser.

De räknar med att ha pågående kompensationsärenden i kanske fem, max tio år till.

– De flesta är mellan 90 och 100, men vi har fortfarande 69 personer som är över hundra år. Bara sedan januari har vi 200 mottagare som har dött, säger Brunhilde Schoel.

I takt med att det inom några år inte kommer att finnas några förintelsevittnen kvar i livet får de miljontals akterna ett alltmer ovärderligt historiskt värde.

Jag undrar vad som händer med akterna när alla mottagare är döda.

– Inget får förstöras utan planen är att alla miljoner filer ska digitaliseras och sen får man se vad de kommer att användas till, säger Brunhilde Schoel.

– Det är så viktigt att också ha unga människor som arbetar här och att de får insyn i historien. Det kommer vara upp till den yngre generationen att slutföra det här arbetet, digitalisera akterna samt se till att de bibehåller sitt historiska värde, säger hon.

Brunhilde Schoel har uppfattningen att få tyskar i dag känner till att skattepengar i decennier betalats och fortfarande betalas till nazismens offer.

– Innan jag började arbeta här var det vänner och bekanta som aldrig hade hört talas om det, säger hon.

Sammanlagt har tyska staten betalat ut över 48 miljarder euro under den tyska kompensationslagen till förintelseoffer fram till 2017, enligt tyska finansdepartementet. Totalt har tyska staten betalat över 76 miljarder euro i olika former av skadeståndsersättning till krigets offer med offentliga medel. Tysklands kompensationspolitik skiljer sig från länder som exempelvis Polens, som trots påtryckningar inte betalar ut någon ersättning till de judar och andra som förlorade sina egendomar under den tyska naziockupationen och senare under kommunisttiden.

amm. Det sticker i näsan. Till utseendet gör arkivet i källaren inget väsen av sig. Det är anspråkslöst, pockar inte på någons uppmärksamhet. Bjuder inte in till något mer. I en annan del av lokalen finns dokumentation kring allt det där vanliga myndighetsarbetet såsom skola och sjukvård.

”Det var inte förrän din farfar dog som han blev fri från Tyskland”, brukar farmor ofta säga.

Farfar ville egentligen inte existera i något tyskt register igen och hade svårt att förlika sig med att ta emot deras pengar, som att det var samma sak som att förlåta. Han som brukade påpeka att registrering och dokumentation av judar var tyskarnas paradgren under kriget. Hur nazisterna så effektivt lyckades kartlägga alla de judiska familjerna i hans hemby Bránsk i Polen. Han ville inte att tyskarna skulle känna till deras adress i Sverige, namnen på deras barn, skärskåda deras liv.

”Vill de betala, låt dem betala”, resonerade farmor.

Efter kriget kunde ju ingen av dem arbeta heltid, ärren satte stopp. Så utbetalningarna varje månad gav en viss trygghet ekonomiskt.

Här i korridorerna hänger blodspåren nazismen lämnat efter sig. En känsla av obehag väcks när jag tänker på det. Bakom varje mapp, berättelse, läkarundersökning, avslag, överklagan, godkännande, utbetalning finns en människa och tillsammans utgör de ett omfattande bevismaterial. Inom några år är tanken att alla akter ska samlas och förvaras på samma plats. Miljontals vittnesmål för framtiden. Miljontals bevis mot de som förnekar, handlagda och godkända av tyskarna själva.

Jag fortsätter att bläddra igenom de sköra dokumenten. Bland alla hundratals papper stannar jag upp. Jag känner igen handstilen på papperslappen. Det är någon slags vädjan, ett meddelande till en av hennes läkare som också hamnat här. Farmor, som själv skrivit en mening, några få ord som säger allt:

”Hoppas att Dr. Winai ska hjälpa mig innan jag dör”.

C. Trus

Av