I farmors fotspår efter Förintelsen

Min farmor Cyla Trus är ett av de sista levande vittnena till Förintelsen. Det har gått 76 år sedan hon såg sin familj och sin hemby Chorosnytsja för sista gången.

Nu gör jag resan som farmor aldrig kommer att göra. Till platserna jag hört så mycket om, där långt över en miljon judar mördades under den tyska ockupation av det som i dag är Ukraina.

Till platserna farmor, hennes familj och andra judiska familjer aldrig kom tillbaka till.

Av: Helena Trus Foto: Jerker Ivarsson, Magnus Wennman Illustrationer: Jenny Svenberg Bunnel

  Chorosnytsja, Ukraina 

n kvinna i ljusblått står en bit bort med ett hårt grepp om högaffeln. Höet samlar hon i en hög vid det klargröna flätverksstängslet. Hon ser ut att ha svårt att gå i plasttofflorna som en gång varit vita.

Vi får ögonkontakt. Hon undrar nyfiket varför vi är här. För till invånarna i Chorosnytsja, en liten by på landsbygden i västra Ukraina nära den polska gränsen, kommer sällan oväntat besök.

Så jag förklarar:
– Jag är barnbarn till en kvinna som heter Cyla vars flicknamn var Bierman, hon växte upp här i byn före andra världskriget…

Det händer något i kvinnans blick.

– Bierman, sa du Bierman?

Hon riktar båda sina händer mot den klarblå himlen, skrattar och öppnar den snirkliga grinden.

– Kom in, jag ska bara gå och sätta in mina löständer.

 Äldreboendet, Stockholm 

– Var är min mamma?

Fyra dagar tidigare satt vi i min farmor Cylas rum på äldreboendet söder om Stockholm. Hon tittade upp mot mig från rullstolen.

– Finns mitt hus kvar?

– Vilket hus menar du, farmor?

– Det i Chorośnica, i Polen.

Jag visste inte vad jag skulle svara, hennes hemby Chorośnica, som den då hette på polska, som jag hört så mycket om. De ljusa minnena om en idyllisk uppväxt i det som då var Polen. Syrenbuskarna, päronträden, vallmon. Om söndagarna när hennes familj promenerade med sina judiska grannar till blåbärssnåren i skogen, minnena av hennes bröder Herman och Jacob, lillasyster Fanny. De mörka, när de tyska soldaterna kom och de blev utslängda från sitt hem. Då var hon bara fjorton år gammal, Fanny hade hunnit bli tre.

Farmor pekade mot tinningen.

– Jag börjar bli snurrig… Jag ser mina föräldrar, mina syskon men det är så länge sedan som jag såg dem i verkligheten så jag vet inte om det jag minns stämmer. Jag har ju inga foton att titta på.

Jag ska göra resan min farmor aldrig kommer att göra. Hon har problem med minnet, har ont i benen, sitter i rullstol. I höst fyller hon 92 år. Jag ska söka efter det som en gång var hennes hem, det som före andra världskriget var ett av kärnområdena för den jiddischtalande judiska befolkningen i Östeuropa. Där ukrainska nationalister under kriget stred med nazisterna och deltog i blodiga folkmord på både judar och polacker. Ukrainare som såg sin chans att slita sig loss från en långvarig sovjetisk ockupation med hopp om att bli ett självständig land med hjälp av Adolf Hitler. Händelser, en del av Förintelsen, som hamnat i skymundan av det som hände längre västerut, på platser som Auschwitz.

Det har funnits stunder då hon har velat, en resa tillbaka som jag hoppades att vi hade kunnat göra tillsammans. Men hennes barndom är en del av allt det som hon i så många år försökt förtränga. Farmor vill inte återvända.

Jag frågar om det är något speciellt hon vill att jag ska leta efter när jag kommer fram.

– Titta efter två stora träd som stod vid ingången till huset. Och så altaret vid vägen. Jag och Fanny brukade sitta på trappen och se på när byborna stannade till vid jungfru Maria för att be.

När farmor var liten flicka brukade hon sitta i fönstret och blicka ut mot fälten, där pappa Moses släppte ut korna och hästarna i det fria på deras marker som bredde ut sig bakom gården mot tågspåret. Om det var ett bra år kunde de ha över hundra kor. Hon brukade sitta där och lyssna efter tåg som närmade sig, höra hur vagnarna bromsades in vid stationen och sedan lämnade. Då hade hon ingen längtan bort.

Så vaknade hon en sommarnatt i juni 1941 av ett ljud hon aldrig tidigare hört. Farmor var 14 år gammal. Skott som dånade ute på gatan. Filus, hennes svartvita hund, kunde inte sluta skälla. Mamma och pappa förbjöd barnen att lämna huset.

Efter en två år lång ockupation av den Röda armén var tyskarna tillbaka, soldater som invaderade östra Polens städer, byar, gator och torg. Den tyska rikskanslern Adolf Hitler hade brutit pakten han ingått med Sovjetunionens ledare Josef Stalin 1939 om att dela upp Europa mellan sig.

När tyskarna kom förändrades någonting i mammas och pappas blick, minns farmor. Den blev svår att fånga, att tyda. De prydligt uniformerade männen intog bygatan och det dröjde inte länge innan en ukrainsk man i hennes pappas ålder som arbetade för tyskarna, slängde ut familjen från huset. Han tog över deras gård, stall, ladugård, kor, hästar, möbler, smycken, silver.

Byar och städer skulle bli judefria.

De hade bara en kort stund på sig att packa ner det viktigaste. De lämnade platsen där min farmor bott hela sitt liv. På vägen bort passerade de altaret med den inmurade avbilden av Jungfru Maria.

ista gången hon såg sin hemby skulle bli i mars 1943. Då, en tonårsflicka mitt i ett fullskaligt krig i Europa. Längre österut hade den tyska armén kapitulerat för de sovjetiska styrkorna i slaget om Stalingrad. Längre väster ut hade chefsläkaren Josef Mengele i förintelselägret Auschwitz-Birkenau börjat experimentera på fångar genom injektioner av olika smittoämnen och gifter. En stor del av hans offer var barn.

Hon hade några veckor tidigare blivit upptäckt och utslängd från sitt gömställe, ett stall i grannbyn Stojancé bara några kilometer från hennes hem. Det enda hon visste då var att hon kanske hade sett sin familj för sista gången. Att hon inte skulle kunna överleva ensam i skogen.

Så en förmiddag såg hon ett tåg närma sig stationen i Chorośnica. Hon hade hunnit springa längre in i skogen om hon hade velat men någonting i henne sa: För att överleva måste jag lämna Polen. Så hon gjorde sig synlig för de tyska soldaterna som hoppat ner från vagnarna. När en av dem viftade mot henne med sitt vapen sa farmor att hon var polska för att inte bli skjuten. Han beordrade henne att gå på tåget. Hon visste bara att tåget var på väg västerut.

  Stojantsi, Ukraina (forna polska Stojańce) 

Kupolerna i glänsande guld eller silver skriker efter vår uppmärksamhet, kyrkobyggnaderna som tydlig kontrast till byarnas enkelhet.

– Under Sovjettiden stängdes kyrkorna, det religiösa fick inte längre existera. Nu har kyrkor byggts tätt runt om i landet som en symbol för Ukrainas självständighet, säger Marta Koval, professor på universitetet i Gdansk och vår tolk.

Vi svänger av till en eftersatt grusväg som ska ta oss till byn Stojantsi. Ängar med vallmo och smörblommor breder ut sig. Vidder som en gång var kända som några av Europas bördigaste jordar. I dag är det få invånare i byarna som har råd att odla och skörda mer än det som behövs för att de själva ska ha mat på bordet.

Övergivna huskroppar samsas med små stenhus med prydliga grönsaksland. Fallfärdiga lador som används till att samla ved i till vintern eller till förvaring av redskap. Någons ko, någons get. Kaniner. Varenda hushåll verkar ha frigående höns, tuppar och hundar som skäller när vi passerar. Långa störar som uppnosigt ser ut att markera var en tomt slutar och en annan börjar och som står i prydliga rader i trädgårdarna för att hjälpa bönplantorna att växa.

Min farmor har aldrig berättat för mig hur vackert det är här.

En kvinna och hennes son tittar förvånat upp när jag med sökande blick möter deras och stannar vid grinden. Jag frågar om de känner till en man som heter Górski, en polsk bonde som en gång bodde här.

Farmors mamma Marim och pappa Moses hade ställts inför ett val när de tvingats in i ett ghetto. De kunde försöka rädda ett barn och valet föll inte på hennes storebror Herman, lillbror Jacob eller lillasyster Fanny. Det blev min farmor som smugglades ut ur ghettot och fick hålla sig gömd någonstans här i byn. Under vintern 1943 gömde hon sig i Górskis stall i månader. Han och hans familj riskerade sitt liv för att hjälpa en judisk tonårsflicka. Då var det dödstraff att hjälpa en jude.

Någonstans här, i ett stall, såg hon knappt dagsljus. Någon här i byn skvallrade till nazisterna att Górski gömde en judinna. Så tvingades hon lämna.

Kvinnan vid grinden skakar på huvudet.

– Vi har bara bott här i ett par år och har inte hört talas om någon vid det namnet, säger hon.

Vi går runt i byn och knackar dörr. En äldre kvinna, Sofia, går tveksamt emot mig. Hon ser ut att vara i farmors ålder. Hon bär huckle och skulle behöva en käpp. På gården kacklar frigående höns i skuggan, lite längre bort leker två flickor som jag antar är hennes barnbarn.

Före kriget levde hon i Polen, berättar hon, där hennes familj med ukrainska rötter levt i generationer. Efter kriget deporterades hon, precis som hundratusentals andra ukrainare, till den delen av Polen som blev Ukraina och som kom att tillhöra Sovjetunionen. Tvångsförflyttningarna 1947 utfärdades av de polska kommunistiska myndigheterna, vilket innebar att invånare i byar och städer på båda sidan av gränsen till stor del byttes ut mot nya.

– Jag hade ingen anknytning hit, förutom att jag är ukrainare. Jag tvingades bo här, medan polacker som bott här i generationer deporterades till den polska sidan. Det är få som vet vad som hände här under kriget, säger hon.

tenhusen i byn ligger i prydliga rader inramade med staket och snirkliga grindar i dova pastellfärger. Rosa, turkos, grön. Jag förstår att chansen är liten, att någon i den polska familjen Górski skulle finnas kvar här. Att någon skulle kunna peka ut vilket stall min farmor hölls gömd i. Många av skjulen ser ut som de stått orörda i decennier. Slumpmässigt ditsatta plankor som med tiden lappats ihop med plankor på tvären och på bredden. Trasiga tak, bråte.

Kanske var det precis så det såg ut, det farmor kallar stallet, det som blev hennes temporära hem i flera månader?

Jag blir uppmanad att gå rakt fram mot den gamla gula skolbyggnaden och sedan upp till huset till vänster. Den stora ängen breder ut sig med några kor och en get. Här ska byns äldsta kvinna bo, Sofija Legan som är 89 år gammal. Hon har en välordnad trädgård precis som sina grannar, några tröjor hänger på tork på tvättlinan, en matta på vädring ovanför två bildäck som ställts på varandra. Jag har sett flera i byn som använder däcken till att odla i.

Sofijas dotter Bohdeme är på besök, hon hjälper sin mamma att ta hand om huset och trädgården.

– Det finns inga unga människor kvar här, de flyttar härifrån. Det finns ingen framtid här, säger hon. Min mamma är där inne. Hon har det svårt med minnet.

– Baba! Kom!

Sofija tittar ut genom dörrhålet och ser förvånad ut. Stödjer sig på sin käpp och rättar till hucklet. Hon har bott här hela sitt liv och fick bo kvar i byn eftersom hon är ukrainska. Hon var sju år när kriget kom och minns att det bodde tre judiska familjer i byn, men deras namn har hon glömt.

– Då var vi många barn som gick i skolan, det fanns till och med två skolor här. Judiska, polska och ukrainska barn gick tillsammans.

– Jag minns när tyskarna kom och tog alla judar med sig på ett lastbilsflak, alla grät.

Jag frågar om hon tänker mycket på kriget.

– Nej, jag tänker mer på min son som dog när han var 15 år. Inte lika mycket på kriget.

Hennes korta svar säger så mycket. Andra världskriget är en i raden av många traumatiska perioder under en livstid som Sofijas. En generation präglad av sitt eget trauma. I den här delen av Europa mördades inte bara 1,5 miljoner judar under Nazitysklands ockupation mellan 1941 och 1944 i det som i dag utgör Ukraina. I början av 30-talet dog flera miljoner ukrainare av svält, offren för svälten begravdes ofta i massgravar. Ett folkmord, som kom att kallas Holodomar, som användes som propaganda när tyska trupper ockuperade Ukraina 1941 för att mobilisera lokalbefolkningen mot sovjetmakten. Den tyska propagandan pekade också ut ”judebolsjevikerna” som skyldiga.

Efter andra världskriget hamnade landet bakom den så kallade järnridån, den gräns mellan öst och väst, som slet isär Europa i stormakterna Sovjets och USA:s intressen. Tyska soldater byttes ut mot sovjetiska, Ukraina gick från att kontrolleras av en diktatur till en annan. Även om svältkatastrofen levde kvar i det personliga minnet skulle det dröja ända fram till 1980-talet innan seriösa försök gjordes att bryta tystnaden kring den ukrainska svälten.

Sofija Legan uppskattar invånarantalet här i Stojantsi till drygt ett 70-tal,  mot ett hundratal före kriget. Här bor inga judar, vad hon känner till.

– Om det finns några judar kvar här? Nej, ingen kom någonsin tillbaka.

  Chorosnytsja, Ukraina (forna polska Chorośnica) 

Mellan Stojantsi och Chorosnytsja finns skogen som då var farmors gömställe, i perioder hennes hem. Byarna ligger på varsin sida av tågspåret och det var någonstans här hon stod för 76 år sedan, när hon gjorde sig synlig för de tyska soldaterna och beordrades att gå ombord på tåget.

Nu står jag här, på platsen som hon en gång lämnade. En tåg passerar men till skillnad från henne står jag kvar.

Farmor hade hört talas om det, hur judar transporterades längre västerut, mördades under omänskliga förhållanden. Hon hade tur. På tåget hördes ingen jiddisch, bara polska, ryska. Det trängdes inga judar i vagnarna, de var fulla av polacker och ukrainare som precis som hon hade tvingats upp på tåget.

De behövdes som arbetskraft i Tyskland.

– Under kriget passerade tåg ständigt här som skulle vidare till fronten, säger Mychajlo Mazurkevytj, 88.

Det är få personer kvar i byn som fortfarande lever och minns kriget. Mychajlo är uppvuxen i Chorosnytsja precis som farmor. Efter kriget arbetade han i decennier på järnvägen. I dag är stationsbyggnaden i byn stängd, här stannar bara de lokala tågen.

åget som passerar mig fortsätter i hög hastighet i riktning mot polska gränsen. Under andra världskriget lämpade sig inte järnvägsnätet i det här området för att deportera stora mängder människor till förintelselägren som byggts upp längre västerut.

Mördandet i Ukraina skedde inte med industrialiserade metoder som i Polen, i Auschwitz och i andra förintelseläger.

Här utspelade sig en förintelse utan gaskamrar. Majoriteten av judarna som en gång bodde här mördades istället genom massavrättningar. Miljontals kroppar som dumpades i massgravar runt om på den ukrainska landsbygden, många av dem än i dag dolda.

Sovjetiska myndigheter har anklagats för att inte ha kartlagt massgravarna efter kriget. Många av spåren efter massavrättningarna har decennier senare istället hittats av ren slump, som den av arbetare i södra Ukraina som grävde ner en gasledning. Bara en och en halv timme längre norr ut i Rava-Ruska rapporterades det för ett par år sedan om bybor som fortfarande hittar rester av människoben i sina trädgårdar. Många av massgravarna förblir omärkta, som den under kullen strax utanför Javorivs stadskärna, en stad som jag besökt tidigare under dagen. Platsen ligger mitt i ett bostadsområde och invånare har vittnat om hur de under kriget vaknade på natten av ljudet från lastbilarna, de starka strålkastarna.

Historikern Marjana Havryljuk, som bor i Javoriv, har mött några av de få levande vittnena till det som pågick. När vi träffades vid platsen pekade hon på ett hus på andra sidan gatan.

– Min skolfröken bodde där. Hon har berättat för mig om hur hon såg kroppar från ghettot dumpas.

Vid kullen finns ingen minnessten, inget som berättar vad som då hände.

– De som lekte här som barn minns att de blev tillsagda att välja en annan plats att leka på. Ingen har i alla fall byggt något över massgraven, säger Marjana.

Några minuters bilfärd utanför Javoriv finns en glänta omringad av tallskog. Kullen jag går över är täckt av ogräs. Tusentals människor avrättades här. Kanske sköts de ihjäl precis där jag står. Nedanför kullen ligger skräp, fimpar, en ölflaska, glasspapper. Några har suttit här och grillat. På minnesstenen finns inristade hjärtan som fått sällskap av inristade hakkors.

Vägen från stan till gläntan byggdes på 60-talet, och kom att kallas ”vägen byggd av sand och människoben”. Under bygget upptäckte man att marken var en blandning av just sand och ben från människor.

– När Ukraina tillhörde Sovjet pratades det inte om den här platsen. Det var inte förrän i mitten på 90-talet efter att landet blev självständigt, efter påtryckningar bland annat från judiska organisationer, som minnesstenen restes här 1997, säger historikern Marjana Havryljuk.

Min farmor har alltid önskat sig en gravplats, en fysisk plats för henne att sörja på. Troligtvis ligger de här. Mamma Marim, pappa Moses och hennes storebror Herman. Hennes farfar. Deras sista tid i livet tillbringade de instängda i ghettot i Javoriv. I april 1943, någon månad efter att hon träffade dem för sista gången, inleddes den slutgiltiga likvidationen av ghettot klockan fyra på morgonen. De, tillsammans med tusentals andra judar, fördes till skogen utanför staden, beordrades att ta av alla kläder, sköts.

Hur farmors yngsta syskon Fanny och Jacob dödades fick hon aldrig reda på. Men hon antar att deras kroppar finns nergrävda någonstans. Kanske här, kanske i en massgrav som aldrig kommer att hittas.

Myhaylo Mazurkevych i Chorosnytsja var bara åtta år gammal när tyska soldater intog östra Polen och farmors hem.

– När de kom blev alla judiska hus markerade med en gul stjärna, en vecka senare tvingades de judiska familjerna från sina hem. De hade inte lång tid på sig att packa, de hann bara få med sig lite kläder, de tvingades upp på vagnar, säger han.

Han minns vad hans mamma berättade för honom när hon kom hem från marknaden i Javoriv.

– På vägen dit låg det döda människor på gatorna, i dikena. Många hade begravts levande. Man kunde höra jämmer från människor som bara lämnats för att dö.

Byborna tvingades att lämna ifrån sig hästar och vagnar som behövdes för att föra bort de judiska familjerna från Chorosnytsja.

– Vi hade inget val, vi var tvungna. Det var väldigt jobbigt att se dem lämna, vi hade ju bott tillsammans i alla år, vi hade vuxit upp tillsammans, lekt, gått i skolan och sen var de bara borta. De grät, vi grät. Jag var också orolig för vad som skulle hända oss, säger Mychajlo.

Han pekar på husen vi passerar i byn, räknar upp namnen på flera judiska familjer som bodde här före kriget. Lys, Mekhel, Chornyi och så Bierman… Han minns dem. Han minns också ukrainaren Kultjytskyj, mannen som flyttade in i familjen Biermans hus under kriget, han som slängde ut dem. Mychajlo trodde inte att någon i familjen Bierman hade överlevt.

– Kultjytskyj var som en av oss. Men han sköts efter kriget.

Jag frågar om de hade kunnat hjälpa judar under kriget.

– Hur kunde vi hjälpa dem? Vi kunde ge dem lite mat om de bad om det, men det fanns inget annat sätt vi kunde hjälpa dem på. Vi var ju inte heller säkra på vad som skulle hända oss, om vi också skulle bli dödade. Vad Hitler hade för planer för oss.

Jag har bjudits in i köket och Myhaylo Mazurkevychs svärson Andriy ställer fram en flaska likör, hans fru Liube några koppar med svart te och citron, en skål med chokladgodis. Vi skålar.

– Efter att de tyska soldaterna lämnat kom sovjeterna tillbaka. Byns män, gamla som unga, tvångsrekryterades till armén. De ringade in byn så att ingen skulle kunna ta sig ut. Män arresterades och skickades till Sibirien, säger Mychajlo.

Det kommunistiska styret beslagtog bybornas mark.

– En kvinna som bodde i byn vägrade och kastade sand mot en rysk myndighetsperson. Hon dömdes till fem års fängelse… Nu blir återigen ukrainska hem ockuperade och beslagtagna av ryssarna. Jag är inte så orolig för min del, mer för mina barns framtid, säger han.

Vi är omkring hundra mil från fronten i östra Ukraina, där de senaste åren över 1,3 miljoner registrerade internflyktingar har flytt de ryskockuperade områdena i regionerna Donetsk, Luhansk och Krimhalvön sedan kriget startade 2014. Många av dem har bosatt sig här istället, i storstaden Lviv, så långt väster ut de kan komma. Att få slut på kriget var en av de viktigaste frågorna under presidentvalet i våras, där tidigare tv-komikern och juden Volodymyr Zelenskyj slog ut den sittande presidenten Petro Porosjenko. Zelenskyj, som har haft huvudrollen i den populära tv-serien ”Folkets tjänare” där han spelar en oligarkbekämpande ukrainsk president.

– Tiden får utvisa om han lyckas, säger Mychajlo.

en moderna nationalistiska historieskrivningen handlar ofta mer om kampen om Ukrainas självständighet mot både nazistiska och sovjetiska styrkor, mindre om Förintelsen. Vilket vissa kallar ett förbisett kapitel i Ukrainas krigshistoria, ett komplicerat förhållande till landets roll under kriget.

När regeringen i Kiev 2010 ville ge Stepan Bandera, frontfigur för den ukrainska nationalistiska rörelsen OUN som medverkade i massmord på judar, titeln ”Ukrainas hjälte” protesterade Europaparlamentet. Trots det har gator och torg uppkallats efter honom runt om i landet, Bandera- statyer som får ersätta minnesmärken över gårdagens sovjetiska hjältar.

Här i Lviv samsas monument av män som deltog i Förintelsen av judar med minnet av offren i ghettot. Bara de senaste åren har det rests minnesmonument över massakrerna av judar på platser som Rava-Ruska och Bakhiv i nordvästra Ukraina.

– Den nya presidenten är jude och nationalistiska delar av Ukraina röstade på honom. Ukraina är fyllt av paradoxer, säger Adel Dianova, själv judinna, född och uppvuxen i Lviv.

Sedan 2015 har landet visserligen antagit en lag som förbjuder nazistiska och kommunistiska symboler. Parlamentet antog också en separat lag som erkänner den roll som den nationalistiska rörelsen spelade under andra världskriget, tidvis i samarbete med Nazityskland.

Men samtidigt fick det ukrainska parlamentet och landets dåvarande president Petro Porosjenko hård kritik för en lag som innebär att det är ett brott att ifrågasätta legitimiteten i ”organisationer som slogs för Ukrainas självständighet” under 1900-talet.

FAKTA

Judar i Ukraina

Före andra världskriget fanns det cirka 2 miljoner judar i Sovjetrepubliken Ukraina. Under nazisternas ockupation mördades cirka 1,5 miljoner av dessa, inte i gaskammare eller koncentrationsläger, utan genom att skjutas till döds i stora massgravar, ofta strax utanför sina egna städer eller byar.

Enligt Jewish Virtual Library fanns det 2018 cirka 50 000 judar i Ukraina men enligt andra officiella siffror bor det över 120 000 judar och människor med judiska rötter i landet.

Ett stenkast från den gigantiska Stepan Bandera-statyn i Lviv, på andra våningen i ett hus från i slutet på 1800-talet, växer det judiska livet i staden sig allt starkare. Tiden sedan Sovjets kollaps 1991 beskriver Adel Dianova som en pånyttfödelse av det judiska livet i Lviv. Numera finns synagogor, judiska bibliotek, kurser i hebreiska, jiddisch och mängder med andra aktiviteter. Allt otänkbart under större delen av sovjettiden.

– Jag växte upp här under Sovjetunionen som raderade judisk kultur totalt. Då fanns det ingen möjlighet att leva som jude, att studera judisk historia eller kultur. Det saknades kunskap och medvetenhet om vår bakgrund i de här områdena. Jag kunde inte och ville inte vara judinna, jag skämdes. Det var min svaga punkt, säger Adel Dianova, som de senaste tio åren arbetat med judisk kultur.

– Kanske lever runt 5 000 judar i Lviv-området i dag. Majoriteten av oss flyttade hit efter kriget, säger hon. Av de familjer som levde här före Förintelsen finns endast en handfull kvar.

  Chorosnytsja, Ukraina 

Det har gått 76 år sedan min farmor gick på den här vägen, lämnade sitt hem bakom sig. Så blev det jag, hennes barnbarn, som var den som åkte tillbaka i hennes ställe.

Hon gick ombord tåget i mars 1943, med slutstation Mecklenburg i norra Tyskland. Där levde hon i två år under annan identitet i ett arbetsläger för icke-judar. När hon blev befriad av Röda armén hade hon uppfyllt sin mammas och pappas sista önskan, att i alla fall ett barn i familjen Bierman skulle överleva.

Efter kriget fick hon höra att allt var nedbränt, att det inte fanns något kvar av det familjen en gång hade. Men jag hoppas ändå att jag ska hitta något spår efter dem.

Kvinnan i ljusblått heter Lidija Satjala och är 79 år gammal. Hon kommer ut igen från huset med en ny tandrad på plats inklusive en guldtand. Jag har först svårt att ta in det hon berättar för mig.

– Sa du att din farmor hette Bierman? Då har du kommit rätt, vi kallar den här platsen för Biermanivika, efter att det en gång bodde en judisk familj här som hette Bierman.

Jag står först tyst. Hörde jag rätt? Jag som trott att jag som barnbarn till en judisk familj som kastats ut ur byn för att aldrig återvända, skulle mötas av misstänksamhet och misstro. Men istället möts jag av leenden, gästvänlighet.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att man fortfarande pratar om familjen Bierman, om min farmor.

– Ujujuj. Jag hade aldrig kunnat ana att ni skulle komma hit, tänk… Hade jag vetat att ni skulle komma hade jag ju ordnat något att äta, säger hon.

Lidija går in i köket på andra sidan hallen och kokar kaffe. Hon brer smörgåsar med smör. Mycket smör.

– Det är hemmagjort, ät nu.

Jag förklarar att vi nyligen åt.

– Äsch det spelar ingen roll, ät nu. Ska ni inte äta?

Jag skrattar för mig själv. Hon är som farmor. Det där var egentligen inte en fråga, utan en order. Alltid fokus på maten, en gäst kan inte komma undan med att inte äta. Man måste äta. Allt kretsar kring maten. Ät! Ska du inte äta mer? Ät nu! De båda vet ju hur det är att inte ha tillräckligt med mat, hur det är att svälta.

– Jag hörde mamma och pappa prata om en judisk familj som lämnade kvar en av sina döttrar här och bad byborna ta hand om den lilla flickan. Jag vet inte vad som hände henne men jag fick höra att det kom hit släktingar till henne efter kriget och letade efter henne, säger Lidija.

Är det min farmor hon pratar om, undrar jag?

Lidija var fem år när familjen flyttade in i min farmors hus efter kriget. För familjen Biermans hus stod kvar. Det brändes inte ner, som farmor varit så övertygad om i alla år.

– Mamma och pappa visste att de köpte ett judiskt hus och de pratade ofta om det. De äldre här i byn pratade om de judiska familjerna som bott här, som en dag fick lämna allt och aldrig kom tillbaka, säger Lidija.

Hennes sovrumsfönster vetter ut mot grönsakslandet, utedasset och redskapsskjulet. Jag tittar ut mot fälten, tågspåren, som farmor brukade göra. Lidijas familj hade först en större andel mark men stora delar av den beslagtogs av det kommunistiska kollektivjordbruket efter andra världskriget.

– Jag minns fönsterluckorna på din farmors hus. Jag och mina syskon tyckte att det såg ut som dörrar och vi hoppade ut och in genom fönstren. Vi bodde i tre av rummen, i det fjärde förvarade vi hö.

Det är tyst ute på fälten i Chorosnytsja. Få här i byn har råd med stora maskiner för att kunna försörja sig på jordbruket. De flesta familjer är självförsörjande, odlar det de behöver på tallriken men behöver ett jobb för att kunna försörja sig. I många år arbetade Lidija som butiksassistent, hennes man Stepan som ordningspolis i tågtrafiken.

Vi går ut till baksidan av huset och hon demonstrerar med armarna att vi nu står på platsen där familjen Biermans hus en gång låg.

– Jag minns fortfarande doften av de två lila syrénbuskarna som sträckte ut sig runt det gamla huset. När jag blev äldre brukade jag och min man Stepan träffas vid syrénen. Vi lärde känna varandra som barn, han bodde i huset mittemot. Vi blev kära när jag var 16 år och vi brukade stå och gömma oss vid en av buskarna och vänslas. Men vi pussades bara, ingenting annat. Han var min första kärlek.

Hon skrattar högt.

– Tyvärr var vi tvungna att ta bort buskarna när mamma och pappa rev det gamla huset i början på 50-talet och byggde upp det nya som står här nu.

När Lidija var 18 år födde hon sitt första av tre barn, två flickor och en pojke. Det nya huset byggdes lite närmre byvägen och där det gamla huset stod är i dag en stor odlingslott, med bönor, kål och jordgubbar.

– Jag känner mycket för vad som hänt här, för samma sak hände oss. Jag har släktingar i byn som sköts av sovjetiska soldater efter kriget. Jag minns när vi begravde min morfar och morbror. Över 50 män sköts ihjäl här. Sovjeterna hävdade att de var nationalister, säger Lidija.

Hon väcktes mitt i natten av att någon sköt flera skott. Hennes mamma, som var höggravid, sprang ut tillsammans med sin syster.

– Jag sprang efter mamma och hennes stora mage. När vi kom fram till grannhuset låg morfar, min morbror och en kvinna i byn döda på köksgolvet. Det är fast i mitt minne, säger Lidija.

ag försöker räkna hur många kaniner hon har i burarna men jag ger snabbt upp. Själv har hon tappat räkningen. Säkert tjugo stycken, bara i burarna som står uppradade framför oss. Jag följer med blicken när hon matar dem med hö.

Jag ser min farmor här. Jag ser vad hon och farfar Lejb försökte återskapa på deras landställe på Gudö utanför Stockholm. Där var trädgården allt, hon försökte återskapa en bit av sin barndom. Om livet, tiden, historien hade sett annorlunda ut hade hon stannat kvar här i sin idyll. Bland korna, päronträden, syrenerna, tillsammans med familjen. I den värld hon föddes in i och älskade. Farmor hade stannat kvar på gården, kanske tillsammans med Herman, Jacob och Fanny. Kanske hade de tillsammans sett sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp här.

Om allt hade varit annorlunda hade hon varit en Lidija, som precis som farmor klagar på ben som gör ont. De har båda svårt att gå. Efter en dags påtande i trädgården hade farmor satt sig i hammocken framför jordgubbslandet och tittat upp mot det trasiga taket på ladan, fylld med trädgårdsredskap. Där uppe har det byggts ett stort duvbo.

– Det här är den bästa platsen, brukar min son säga. Den bästa platsen att sitta på under eftermiddagen och titta på duvorna, säger Lidija.

Vi sätter oss båda i hammocken en stund. Jag försöker stanna upp, ta in allt. Jag vill minnas allt för att kunna berätta för farmor i detalj vad jag ser, hör, känner, doftar.

Det hjälper inte att blunda, försöka blockera andra tankar om livet som pågår. Nya generationer som fötts här, växt upp, formats. Små barnfötter som blivit större, som sedan lyft blicken och lämnat. Lidija lämnade aldrig Chorosnytsja. Hon kommer bo här tills hon dör. Begravas på kyrkogården i norra delen av byn med pampiga gravstenar prydda med blommor och guldfärg, bredvid sin man, sin familj.

Så klampar Lidija raskt ut i bönlandet och jag går efter.

– Nästan varje gång jag påtar i trädgården eller gräver så hittar jag delar av den gamla fasaden från din farmors rivna hus, säger hon.

Hon behöver inte gräva vidare djupt.

– Här! Som du ser var putsen vitmålad en gång i tiden…

Hon lämnar mig ensam en stund med två oformliga stenar i händerna. Fullkomligt anspråkslösa till utseendet. De ser inte mycket ut för världen, gråvita och sandiga. I Lidijas grönsaksland finns delar av min farmors liv kvar och gör sig ständigt påmint.

Jag ser det framför mig, inte direkt hur huset en gång såg ut, utan hur de här två stenarna ligger tillsammans på farmors byrå på äldreboendet och får göra henne sällskap under hennes sista tid i livet.

 Äldreboendet, Stockholm 

Syrenen utanför hemmet blommar fortfarande. Inne på rummet lägger jag stenarna i farmors händer. Hon tittar på dem en kort stund, lägger tillbaka dem i plastpåsen. Jag ber henne känna på resterna av sitt hem en gång till, som att jag vill framkalla en reaktion. Men hon reagerar ungefär som jag föreställt mig.

Svalt, på ytan uttryckslöst, känslokallt.

Hennes speciella sätt som varit genomgående under de tio år som vi suttit i hennes kök och hon har berättat om kriget, om sorgen och saknaden. Den som inte känner henne kan tro att hon inte bryr sig. Att stenarna hon har i sina händer inte betyder något. Men jag känner henne, jag förstår. Sedan dagen i mars 1943 när hon såg sin hemby för sista gången har hon arbetat aktivt med att förtränga. I 76 år har hon gjort det hon måste för att kunna fortsätta leva. Tryckt undan allt så djupt inom sig som det bara är möjligt, känslor och minnen från en barndom som inte får väckas till liv.

76 år senare finns fortfarande spillror av familjen Biermans hus kvar i Lidija Satjalas grönsaksland. Men min farmor kommer aldrig att gräva fram allt det som hon en gång begravt.

Jag undrar var hon ska lägga stenarna.

– I skåpet…, säger hon.

– I skåpet? Nä, de kan väl åtminstone få ligga framme?

Hon går med på att lägga dem på fönsterbrädan.

Av